Felicia in Paris

Jag börjar med att säga jag inte är ledsen, utan väldigt glad. Jag och Bella dricker vin och ska snart röra på oss ut i Paris & värmen. Jag tänker mycker på min kära morbror, som jag annars stänger ute ur mina tankar. Jag lyssnade på en låt som jag förknippar med han och började tänka på honom.

Alla människor är unika. Vissa är bara väldigt speciella. Och har man tur får man under sin livstid träffa på en sådan människan. Min morbror var just en sådan människa. Jag hade turen att få ha han till och med i min familj. Han fanns inte på jorden länge och inte alls tillräckligt människor hade turen att träffa honom. Han var genomgod och alldeles för bra för den här världen och allt som hände i hans liv.

Jag får dåligt samvete då jag fortfarande stänger han ute ur mina tankar. Men jag orkar inte tänka att han inte finns. Jag saknar hans skratt, hans röst och hans godhet. Hela han.

Jag vill bara säga genom detta att jag hoppas han förstår jag saknar han så himla mycket.

Älskad förevigt.

//F